När mamma var 21 år gammal åkte hon jorden runt. Hon vara i allt från inre Sibirien till någon obskyr liten håla i Wisconsin. Om man är hemma hos mamma i mer än 3 dagar så kommer man definitivt höra en spännande historia från denna resa. Nåväl. Mamma åkte ett gammalt, förmodligen begagnat, flygplan och var livrädd att hon skulle störta. Bredvid henne satt en gammal tant som aldrig slutade prata. Min lilla mammi blev helt tokig och lovade sig själv att om hon landade levande så skulle hon skaffa barn så fort det bara var möjligt.
Hon landade levande. Och där har ni anledningen till att jag lever.
Hon reste runt i Australien och levde någon form av hill-billy-liv. Hon menar att det var den lyckligaste tiden i sitt liv. Total frihet och en väldig massa party. Mammis var lycklig.
Tre månader senare landade hon på Kastrup i Köpenhamn. Hon åkte hem till hålan hon kom ifrån och där, på stadshotellet, träffade hon min pappa. Eftersom hon hade lovat att hon skulle skaffa en bebbe så fort som det bara var möjligt så rivstartade hon förhållandet med att bli gravid. Och ut kom jag.
Eftersom mamma landade i Sidney då hon lovade att jag skulle skapas blev mitt namn Sid. Efter Sidney. Om jag har förstått det rätt har pappa aldrig haft något att säga till om när det gäller mitt namn. Det verkar som att han bara nickade och sa ja.
Där har ni förklaringen till mitt namn. Allt är min mammis fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar