Att aldrig vilja lyckas

Har ni tänkt på det där med att lyckas eller misslyckas? Att gränsen mellan de två oftast är så fantastiskt tunn. Två vänner går i skolan. Har lika bra betyg, pluggar lika mycket. Den ena lyckas och den andra misslyckas. Båda hade samma förutsättningar. Men för en av dem gick allt åt helvete.

När man sysslar med någon form av konst ser man skillnaden mellan att misslyckas och lyckas varje dag. I glammiga tidningar ser vi designers och musiker som har lyckats och på gatan ser vi en avdankad musiker som försörjer sig på att spela gitarr.

Det är helt enkelt en tunn, tunn tråd som skiljer lyckade människor från misslyckade.

Och i det finns det något helt galet romantiskt. De där människorna som inte riktigt lyckas är minst lika fantastiska som de som lyckas. Ofta är det deras fantastiska kunskap som gjort att andra människor har lyckats.

Min stora fråga är om jag vill lyckas? Jag vill inte misslyckas, absolut inte. Men att inte lyckas kan kännas härligt romantiskt. Att ligga där på gränsen mellan att misslyckas och lyckas är fantastiskt. Dynamiskt. Härligt. Och så förbannat påfrestande. Just därför vill jag nog vara där. Det känns som om det är då jag är som mest kreativ. När jag är där i gränslandet. Då är jag oslagbart slagbar. Då är jag en människa att kött och blod.